I tystnad växer skammen
Många är de vittnessmål som lämnats under #metoo, och fler lär det väl bli. Det som slår mig hårt är den skam som de utsatta kvinnorna får bära, känslan av att det är deras fel, att de är ovärdiga, att de inte har rätt till sin egen kropp. Skam är en tung känsla att bära, och den leder till så mycket negativt.
Om vi börjar från början, vad är skam?
Skam är en känsla av att förlora sitt anseende hos andra, "tappa ansiktet" som man säger i Asien. "Skamkänslor, oavsett ålder, inträffar när personen konfronteras med att något som den gjort eller sagt, ett tillkortakommande, eller något personlighetsdrag, inte lever upp till idealjaget." Wikipedia
Skam har sitt ursprung i behovet att hålla samman gruppen, om vi ska titta på ett evolutionärt perspektiv. Ska man hålla samman gruppen, och därmed överleva, behöver alla följa gängse normer. Hamnar man utanför, exempelvis gör något som skadar gruppen eller ens egen position i gruppen, känner man skam. Skam är en obehaglig känsla, vilket innebär att vi inte gärna gör om samma sak en gång till.
I vårt moderna samhälle har dock skammen blivit ett problem, främst för individen men även för samhället då det innebär ökade kostnader och ökat utanförskap. Jag ska försöka förklara.
Precis som stress är skam, när den är kortvarig och inte alltför frekvent återkommande, en känsla med funktion. Men när den blir långdragen orsakar den problem i form av ökad psykisk ohälsa (ångest, depressioner, självskadebeteenden, missbruk mm). I och med den ökade psykiska ohälsan blir det ett samhällsproblem, då många människor bär runt på en djup skamkänsla som de inte blir av med.
Vi lever i ett samhälle som präglas av likriktning, alla ska vara lika och inte sticka ut. Upplever man att man inte passar in i normerna uppkommer då skam, vilken kan hålla i sig länge. Som exempel kan vi ta alla de kvinnor som utsatts för sexuella trakasserier, eller ännu värre. De har hamnat i en situation som de inte hanterat enligt samhällets normer, men har ändå blivit utsatta för ett övergrepp. Känslan av "det var mitt fel" infinner sig, och därmed också en känsla av skam. Så länge ingen pratar om övergreppen vågar inte de heller göra det, även om de känner att de behöver, och därmed blir skammen djupare. Lösningen är att prata, dela med andra som upplevt samma sak, inse att man fortfarande är delaktig i gruppen/samhället.
En annan grupp som känner mycket skam är anhöriga till missbrukare. Jag har försökt hålla den här bloggen anonym, men nu kommer jag släppa det. Du kommer förstå när du fortsätter läsa.
Jag träffar anhöriga till missbrukare varje arbetsdag, mer eller mindre. Jag är ofta den enda, förutom socialtjänsten, som de vågat prata med. De skäms. De skäms för att de möjliggjort missbruk, för att de varit otillräckliga i sina försök att få missbrukaren att söka hjälp, för att de hamnat i en situation de inte har kontroll över. Skammen är ofta väldigt djup, och inte sällan går den tillbaka i barndomen där de bevittnat missbruk redan som barn. Lösningen är fortfarande att prata. Våga prata med andra i samma situation, och andra som inte är det. För ingen kommer dömma en anhörig till en missbrukare, det är bara de själva som gör det.
Missbruk är något vi inte pratar om, särskilt inte med våra barn. Ok, vi som levt med missbruk i familjen kanske gör det, men även här råder ofta tystnadskulturen. Alla vet, men ingen säger något. Allra minst barnen.
Det är just det här jag vill ändra på. Vi måste få våra barn att prata och berätta hur de mår. För om någon bär en tung skam, så är det barn till missbrukare. Den långsiktiga risken med att inte prata om det, är att de själva faller in i missbruk, eller fortsätter ta hand om missbrukare resten av livet, eller gör sig själva illa på olika sätt. De här barnen lider, och det kommer de göra även som vuxna. Det här är anledningen till att jag skrev en barnbok om missbruk, Trassel och den stora hemligheten. Den handlar om Trassel och hennes mamma, och hur Trassels mamma kan få hjälp med sitt missbruk. Boken är skriven för barn från ca 4 år och upp till ca 9, och är skriven för att vara ett samtalsunderlag för pedagoger inom förskola och skola, föräldrar eller andra som har barn i sin närhet. Den finns att köpa på nätbokhandlar, eller på min hemsida: http://www.levalibarnprodukter.se/kontakt
Det jag vill är att vi börjar prata med barn om missbruk, få dem att förstå att det inte är deras fel och att det är ok att prata om. Hemligheter man får ont i magen av, ska man inte bära runt. Varken som vuxen eller som barn.
Prata om det, snälla...
