Beatrice Lindéh (fd Lindberg)

Allt och inget, med en lite mer intelligent vinkling.

Inte bara trött

Publicerad 2018-04-17 13:33:00 i Allmänt, Psykisk hälsa, hälsa,

Jag har tänkt skriva det här länge, men inte riktigt tagit mig för. Just nu ligger jag i soffan med influensa, som jag gjort i snart en vecka, och har dödstråkigt. Känslan av att vilja göra saker, men inte orka. Just nu är jag rent fysiskt sjuk i en infektion som jag inte kan påverka så mycket, men skillnaden mot de dagar när jag pga utmattning ligger hemma är väldigt liten.
För snart tre år sen gick jag in i väggen, som folk brukar kalla det. Akut stressreaktion efterföljt av utmattningssyndrom var vad det stod på läkarintyget. Det var fruktansvärt. Mitt i sommaren, mitt i värsta snurren av avsaknad på vikarier på två arbetsplatser, slutade min kropp lyda mig. Veckorna innan hade jag jobbat galet mycket, ibland dubbla skift och väldigt få lediga dagar. Ingen semester. Jag hade jobbat natt på ena stället och skulle jobba natt på nästa när kroppen plötsligt blev så tung att jag inte kunde röra mig, och värken var olidlig. Tröttheten som infann sig var något som jag aldrig kännt tidigare och förhoppningsvis aldrig kommer känna igen. Jag grät. Nej, jag var inte ledsen, jag var så utmattad att jag inte orkade annat än gråta. Jag försökte röra mig i riktning mot ytterdörren, men tog mig ingenstanns. Till slut fick jag snällt krypa till korset och sjukanmäla mig.
Jag trodde först att det bara var temporärt, att det skulle räcka att vila några dagar för att sen börja jobba igen. Chefen var fantastisk, ringde och kollade av med jämna mellanrum hur det var med mig, verkligen visade att han brydde sig.
Jag gick till vårdcentralen och blev direkt sjukskriven 4 veckor, fick ssri eftersom jag ville ha det (hade ju läst att det skulle hjälpa) och kö till kurator. Jag var beslutsam i att det här skulle bli kortvarigt. Det blev det inte. Det tog mig fem månader och två omgångar av arbetsträning för att inse att jag behövde söka nytt jobb. Jag fick dessutom inse att heltid troligtvis aldrig skulle vara aktuellt.
De fem månaderna var de längsta och jobbigaste i mitt liv. Den initiala totala utmattningen där jag hade diverse kognitiva svårigheter, kombinerat med den allmänna tröttheten, och de följande månadernas frustration när hjärnan började komma tillbaka men kroppen vägrade. Jag ville så mycket och orkade så lite. Första veckan försökte jag ta en skogspromenad, för det brukar pigga upp. Jag tog mig till skogen och sen fick jag vända. Det kändes som att jag hade sprungit ett maraton. Första månaden var det en bedrift att bara ta mig utanför dörren en stund varje dag. Och den konstanta värken. I händer, i fötter, i ben, armar, nacke... varje liten led i kroppen skrek åt mig att vara stilla.
Medicinen fungerade naturligtvis inte. Även om socialstyrelsen rekommenderar ssri så finns inga forskningsbelägg för att det ska hjälpa, såvida man inte utvecklar en depression i samband med utmattningen, vilket jag aldrig gjorde. Det som hjälpte var en livsstilsförändring. Bort med gluten, mindre mjölkprodukter, mindre socker, mer grönt... mängder med grönt. Smoothies, sallader, rotsaker, kål, bär.... allt som var nyttigt. Jag slutade med medicinen och helt plötsligt började hjärnan fungera. Sen var det kroppen kvar, jag hittade tillbaka till yogan och även kroppen började fungera. Jag hittade nytt jobb där jag trivs fantastiskt bra, och helt plötsligt började livet känns bra. Inte som innan utan snarare bättre.
Tyvärr är det så att när man mår bra minskar man gärna på sånt man gör bara för att bli frisk. Efter ett tag hann jag inte med yogan, jag åt mer socker, slarvade med den nyttiga maten. Skillsmässa och diverse annan stress så var återfallet ett faktum. I december 2017 hörde jag mig själv säga samma sak som innan det stora sammanbrottet "bara några pass till innan jag får vila". Kroppen värkte, jag mådde illa på morgnarna, kände mig sjuk och febrig... Min bästa väninna hade väntat på det sen sensommaren, men hon hade insett att jag inte märkte något. Hon ställde den avgörande frågan: "Om du går till jobbet imorgon, hur mycket längre åtehämtning kommer du behöva? Hur många veckor extra kommer du behöva ligga hemma?". Nej jag gick inte till jobbet och det var i grevens tid. Det blev bara 4 veckor den här gången, men jag insåg en sak: jag måste göra det som får mig att må bra och jag måste få in rutiner. Sen dess har jag mediterat varje dag, nästan lyckats sluta med socker, börjat yoga igen (den här gången släpper jag det inte), och idag mår jag relativt bra. Jag skriver relativt därför att utmattning sätter spår för resten av livet. Jag blir fortfarande lätt trött, får värk i kroppen och blir kanske lite lättare sjuk än andra. Men jag har hittat strategier. Idag vet jag vad jag behöver för att hitta energi, för att få återhämtning, och framförallt så vet jag vad som tar energi. Det är lättare att få balans när man vet vilka saker som ska vägas var och hur mycket de väger. jag har också hittat stöd i ett par grupper på facebook där vi alla är i olika stadier av utmattning, och det är skönt att kunna stötta och få stöd när det krisar.
 
Det här var min resa, och alla vi som gått igenom det har liknande, men ändå olika berättelser. Det jag vill att du ska ta med dig av det här är:
1. Det går aldrig över. Hur bra vi än mår, så ligger det alltid kvar rester som gör att vi för alltid är mer stresskänsliga än andra.
2. Ingen utmattning är den andra lik. Mina symptom är dessa (och jag har säkert glömt några): värk, feber, sjukdomskänsla, trötthetskänsla, tappade ord, dåligt korttidsminne, hjärndimma, hudproblem, allergier, sänkt immunförsvar, koncentrationssvårigheter, obefintlig kondition, illamående, darrningar/skakningar, försämrat luktsinne, känslighet för sinnesintryck, sömnsvårigheter, lättirriterad. Det finns många andra symptom på utmattning och vi är alla olika.
3. Vi kan inte ta oss i kragen och rycka upp oss, och vi blir lika frustrerade över det här som du, och mer därtill. Att människor, och särskilt läkare, tror att vi bara är trötta och lata, innebär att vi känner skuld, skam och otillräcklighet, vilket enbart oraskar mer stress och längre sjukdom.
4. Träning hjälper inte. Testa att träna när du har 40 graders feber, så förstår du hur det känns att träna med utmattning, i alla fall i den akuta fasen. När tillfrisknandet kommit en bit på väg så hjälper det lite grann, men bara så länge det inte blir en överbelastning.
5. Jag känner inte mina egna gränser, det är därför jag är där jag är. Jag har blivit bättre på det, men fortfarande inte bra. Det här är något som de flesta av oss som är utmattade har gemansamt.
 
Så, där har du det. Jag är inte bara trött, jag har utmattningssyndrom. Det kommer aldrig gå över. Jag har accepterat det, dags för er andra att göra det med.
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Beatrice Lindéh (fd Lindberg)

Författare, föreläsare, psykolog, sexolog och mamma.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela