Beatrice Lindéh (fd Lindberg)

Det jag ska skriva om nu har jag aldrig pratat med någon om, och jag skriver det med ett enda syfte: att kanske kunna hjälpa någon att förstå lite mer om psykisk ohälsa.

Jag låg på min säng och lyssnade på en podd idag, däckad av feber får man ganska gott om tid att umgås med sig själv och sina egna tankar, vilket naturligtvis gjorde att jag började bearbeta dels det jag hört och dels det jag själv varit med om. Det pratades suicid, offantliga siffror: 28 suicid varje vecka, nästan 1200 per år och ytterligare ca 400 där man inte kunnat fastställa om det var suicid eller inte. Det pratades om de anhöriga som blir kvar. Min första tanke var: Tur att jag inte är en av dem! Min andra var: jag hade kunnat vara….

För 1½ år sedan ungefär kom jag till jobbet, en helt vanlig dag. Inget udda mer än att jag hade lite andra arbetsuppgifter än vanligt. inget konstigt. Jag började jobba kl 8.

8.20 plingar min messenger till:

-Mamma jag har gjort nåt. Du får inte bli arg. Jag är så jäkla rädd!

- Jag blir inte arg, vad har du gjort?

Jag kan inte redogöra för resten av samtalet för allt gick så snabbt. En hel ask magnecyl, hjärtklappning, illamående, panikångest i skolan igår. Med dottern fortfarande på messenger kastade jag mig på telefonen till läkemedelsrådgivningen. Deras svar var kort och tydligt: Raka vägen till akuten. Nu!

Vägen som normalt tog mig 1 timme och 5 minuter att köra tog nu knappt 50. På vägen hann jag ringa bästa vännen som slog i fass för läkare, förklarade exakt vad jag hade att vänta mig. Rationellt frågade jag ut henne om allt jag kunde behöva veta. Inga känslor, inga katastroftankar, bara fokus på att komma fram i tid. Ringde hem, talade om att hon skulle dricka vatten, helst vätskeersättning, elektrolytbalansen kunde vara rubbad, njurarna kunde slås ut.

Jag tror inte ens jag hann ge henne en kram när jag nådde hemmet.

-In i bilen, vi måste åka.

Det gick fort till sjukhuset, jag vet knappt hur vi tog oss dit. Vi fick snabb hjälp av oroliga sköterskor och läkare. EKG kopplades, infarter sattes, snabbt i med dropp. Under de första timmarna var läkarna mycket tysta och allvarliga. EKG:et såg inte riktigt bra ut, pulsen var för hög, njurarna påverkade, elektrolytbalansen rejält rubbad. Frågor om hemförhållanden, droger, psykisk ohälsa. Vad var det som hade hänt? Mitt i paniken hade jag närvaro nog att messa hennes faster, så vi satt där båda två. Båda lika rationella, det gick inte att ta in. Några timmar senare började läkarna se lugnare ut. Pulsen hade sjunkit, ekg:et såg ok ut. Många samtal blev det under de timmarna: mellan mig och läkare, henne och läkare, alla vi som var där och läkare… Vid något tillfälle kom jag och fastern fram till att vi behövde meddela pappan att hon var på sjukhus. Hon blev den som gjorde det, för vid det laget behövde jag luft för att inte bryta ihop inför dottern. Det skulle jag senare få skit för, naturligtvis, av pappan. Att det inte var jag som hade kontaktat honom. Det skulle komma att användas mot mig i den efterföljande vårdnadstvisten. Men tillbaka till sjukhuset.

Jag bröt aldrig ihop. Inte där och då, inte senare. Jag har hållit det här på avstånd, för att ens tänka tanken att mitt barn kunde ha dött… Vi visades i alla fall upp på avdelning när den akuta faran var över. Kvar var en rubbad elektrolytbalans som det skulle komma att ta ett dygn att återställa ordentligt, och störd njurfunktion. När vi väl landade på avdelningen började en del rädsla att släppa, hon kommer inte dö idag. Men oron för bestående skador skulle dröja sig kvar i månader efter att vi kommit hem.

Vid ett tillfälle lämnade jag rummet för att hämta nånting, jag minns inte vad. När jag kom tillbaka låg hon och stirrade rakt ut i luften, inte en rörelse, inte en blinkning. Det tog nån tiondels sekund innan hon blinkade, men under den tiondelen hann paniken skölja över mig och jag var övertygad om att hon var död. Jag kommer aldrig glömma den skräcken.

Nån gång under kvällen kom hennes pappa till sjukhuset. Han grät och försäkrade henne om att han skulle skaffa henne all hjälp som fanns att få. Ställde sig själv i centrum och spelade hjälte. När han gått var hon bara arg över att han ens kommit dit. Han som inte träffat sina barn på över 4 år, vad hade han där att göra? Han messade henne några dagar senare och frågade hur det var med henne. Sen inget mer. Det var den hjälpen hon fick av honom, men det var inget som var något nytt i det hela.

Nånting hände med henne där på sjukhuset, nånting helt fantastiskt. Hon började prata. Det kom en psykiater och gjorde en bedömning på henne, och hon började faktiskt prata om hur hon själv mådde. Kanske inte med så många ord just då, men det var en början.

Det tog ytterligare någon månad innan njurarna var i det närmaste återställda, men fortfarande kan de ömma när hon blir sjuk eller dricker dåligt. Men ingen direkt skada finns kvar idag. Lite väl lång tid förflöt innan hon fick en läkarutredning i psykiatrin, men den blev av och vi fick börja med mediciner i väntan på samtalskontakt. Ångestdämpande och antidepressiva. De antidepressiva gjorde henne sjukare, och vid ett tillfälle fick hon serotonergt syndrom (en form av serotoninförgiftning) som hade kunnat tagit hennes liv. Igen. Hon klev av medicinerna snabbt, och fick ganska snart en samtalskontakt. Långsamt, långsamt började vi se en förbättring. Hon började öppna upp och prata om vad som gav henne ångest: skrik, hårda ord, minnen, mardrömmar. Hela tiden samma minnen, samma mardrömmar. Hon berättade att hon inte sovit ordentligt på många år, pga mardrömmar. Eller mardrömmen. För det var samma mardröm om och om igen. Långsamt började det gå upp för henne och mig att det liknade posttraumatisk stress. Det dryftades med läkaren som höll med. För första gången någonsin togs hennes minnen och drömmar på allvar.

Idag, 1½ år senare, har hon precis avslutat sin samtalskontakt. Hon har knappt någon ångest längre och kontakten ger inget. Men vägen har varit lång och tuff.

På ett plan är jag så otroligt lättad över att hon fått den hjälp hon behövde och att hon överlevde. På ett annat är jag fortfarande livrädd att det ska hända igen. På ytterligare ett plan är jag så grymt förbannat på ett skolväsen och en psykiatri som inte sett den här lilla flickans lidande, för det är inte en gång jag har bett om hjälp. Det är inte en gång jag signalerat att nånting var fel hos hennes pappa, där ångesten faktiskt tog sin början. Det var inte en gång som jag fångade upp en arg, gråtande, ångestfylld liten flicka när hon inte höll ihop. Tillfällena var så många.

Just nu, just idag, verkar läget vara stabilt och mardrömmarna borta. Hon står på sina ben, om än lite skakigt och med en osäker framtid, men hon står upp. Nu är det min tur att bearbeta och läka. Det kommer ta tid det med, men allt blir bra.

Jag hoppas att det här kan ge lite insikter och framförallt hopp till någon. För även om det kan tyckas som att livet aldrig blir detsamma (och nej det blir det inte) så kan det få fortsätta, och förhoppningsvis bli till det bättre. Det ska inte behövas ett självmordsförsök för att våra barn ska få hjälp. Det ska inte behövs. Det finns effektiva suicidpreventionsprogram, men de används inte.

Vi är livrädda för terrorister som inte ens dödar en handfull människor varje år och tidningarna fylls av nyheter om terror, men inte om suicid. Vi har nollvision i trafiken där det dör ungefär 260 personer per år, men inte när det gäller suicid som skördar nästan 1200 människor. Så får det inte vara! Nu måste vi börja prata om det här, och vi måste ha en nollvision och implementering av preventionsprogram. Inte efter valet. Inte i höst. Inte ens imorgon. Nu behöver vi dem. Idag.