#metoo
Jag är en av de som inte la upp min berättelse, en av de som inte vågade, en av de som bara skrev #metoo. Jag vet inte om jag nånsin kommer orka eller vilja lämna ut mig själv på det sättet. Samtidigt är det just det här som gör mig så jävla förbannad. JAG som kvinna, som utsatt (nej jag vägrar skriva "offer"), är den som skäms över vad som gjorts mot mig. Precis så det inte borde vara, men precis så är det i så otroligt många fall. Vi kvinnor skäms för att vi inte kunde värja oss mot mäns närmanden, överfall, utnyttjanden osv. Varför? Det är inte vi som gjort fel!
De senaste dagarna har varit en själslig rannsakan för mig, av olika anledningar. Dels för att även jag säkerligen gjort mig skyldig till att spä på fördomar mot kvinnor genom att skratta åt sexistiska skämt. Dels för att jag själv varit utsatt så många gånger, för att mina döttrar som bara är tonåringar har utsatts. för att jag har en son som jag måste uppfostra till att inte bete sig på det här sättet. Det här är jobbigt, för jag återupplever många av de här händelserna när jag tänker på dem. Jag blir äcklad, förförad och rent rosenrasande.
Jag blir arg på så mycket. Först och främst (1) på de män som beter sig illa, och på de som på olika sätt ska försvara sig själva och andra män. Jag blir också arg (2) på de kvinnor (bl a Elisabeth Höglund) som går ut och skriver saker som "lite får man ju stå ut med", "var smickrad att han vill ta på dig" eller varför inte "har dessa kvinnor aldrig sett en kuk förr?". Jag blir också arg (3) för att det görs partipolitik av detta. En kvinna från SD fick inte tala på en manifestation, och alla som på något sätt uppmuntrat metoo kallas vänsteraktivister, kommunister och batikhäxor. Jag blir också lite arg (4) över att man klankar ner på de män som faktiskt ser sina misstag, erkänner och vill göra rätt för sig.
1. Män har alltid haft makten över kvinnor, detta är inget att diskutera. Med makt kommer privilegier. Det är inte alls särskilt många år sen som det var helt ok för en man att våldta sin fru. Det räknades inte som ett brott förrän 1965, och lagen prövades inte förrän så sent som 1984 (http://www.kvinnojouren.com/kvinnohistoria/) . Innan dess räknades kvinnans sexualitet som tillhörande den man hon var gift med (eller sin fars om hon var ogift). Privilegiet i att styra kvinnans sexualitet, och de attityder som kommer med det, är svåra att arbeta bort. Det är ju inte som att alla de män som levde 1965 (eller 1984) ersattes av män med andra attityder. Attityderna är djupt rotade båfe hos män och kvinnor, och förs vidare genom nedsättande beteenden, sexistiska skämt, nedlåtande kommentarer, härskartekniker osv. Attityder sitter stenhårt om de inte utmanas rejält, förhoppningsvis är det det som händer just nu. Ni män som känner att ni måste försvara er med "inte alla män" o dyl, ni är ett av problemen. Så länge ni inte motarbetar dessa attityder aktivt, säger ifrån när ni ser att det sker och fördömmer ovälkommet taffsande, kommentarer, övergrepp osv, så är ni en del av problemet. Like it or not. Vet ni inte skillnaden på övergrepp och att ragga, bör ni omedelbart sluta ragga. Ni har INGEN rätt att ta på en kvinna på ett sexuellt sätt, om hon inte uttryckligen säger det. Här finns en bra instruktionsfilm: https://vimeo.com/126553913
2. Precis som att män bär på föråldrade attityder, så gör många kvinnor det med. Att minimera andra kvinnors upplevelser av trakasserier och övergrepp, är också en del av problemet. Att säga att en kvinna får skylla sig själv eftersom hon klär sig utmanande, är sexuellt aktiv (gud förbjude med flera partners!), eller övereagerar, är ett problem. Ett stort problem. En av anledningarna till att kvinnor inte vågar anmäla eller berätta om det som hänt. Elisabeth Höglund på Expressen gör allt detta (https://www.expressen.se/debatt/ett-nyp-i-rumpan-ar-inte-sa-farligt/), det kallas "blaming the victim), skylla på offret, alltså. Jag vet inte ens vad jag ska säga, jag blir nästan mållös, för det är så många kvinnor som resonerar så "hon var halvnaken så hon får skylla sig själv". Ni sviker hela kvinnosläktet. Ok, jag förstår att ni växt upp med de här attityderna, men är det inte dags att göra något åt det nu? Vi lever trots allt 2017, och inte 1917. Om vi vill komma till rätta med problemet måste den utsattas röst få höras, oavsett kön. För fortfarande, INGEN har rätt att ta på någon annan, fälla nedlåtande sexuella kommentarer, eller förminska nån annan. INGEN.
3. Partipolitik, eller vad vi nu ska kalla det, hör inte hemma här. Det här är ett problem som ligger hos de flesta män, oavsett politisk tillhörighet. Att en kvinna från SD inte fick tala på en manifestation är tråkigt, för hon är kvinna precis som alla andra utsatta (http://unt.se/nyheter/uppsala/sd-portades-fran-manifestationen-4795332.aspx), men det är ingen männsklig rättighet att få tala på en privat anordnad manifestation. Jag förstår arrangörerna som anser att SD inte håller samma värdegrund, men jag håller inte med dem. Ta nu inte detta som att jag gillar SD, i mina ögon är de inte värda ett skit, men i egenskap av kvinna kan jag anse att hon borde ha varit välkommen att tala. Det var däremot inte enbart vänsterpartier som fick tala, utan de andra partierna var blandade.
Det stör mig, ganska rejält, att så snart man börjar nämna mänskliga rättigheter, kärlek, värme, medmänsklighet eller andra lite mjukare värderingar, så blir man anklagad för attvara vänster, eller kommunist. Eller batikhäxa för den delen. Det ses dessutom som nånting negativt. Sen när är medmänsklighet något negativt? Jag kan försäkra, jag har aldrig röstat inom det röda blocket, kommer aldrig att göra, och jag har aldrig ägt något batikfärgat. Däremot tycker jag att grundläggande mänskliga värderingar är viktiga, människor är viktiga.
4. Vissa män har börjat svara med egna taggar: iwill (för hur de tänker göra en förändring), ihave, ididit, itwasme (för att de utsatt någon). Jag anser att detta är en bra sak, men många är rädda att det tar uppmärksamheten från kvinnorna som utsatts. Jag känner en glädje i att män vågar stå upp och erkänna sina misstag, och är villiga att förändras. Är det inte det vi vill? Är det inte en förändring vi vill se?
Jag förstår att män alltid haft tendensen att ta platsen från kvinnorna, ställa sig framför och stjäla uppmärksamheten. Visst jag köper det. Men hur ska de kunna förmedla sin förståelse och sin vilja att göra rätt annars?
Naturligtvis är sexuellt våld inte något som enbart kvinnor utsätts för, men 97% av våldtäkterna utförs av män. Det är ett faktum vi inte kan blunda för. Det gäller för alla män, oavsett social status, religion, hemvist, ålder, hudfärg eller nånting annat. Det handlar om attityder gentemot kvinnor som finns i alla patriarkat, oavsett om det är Sverige, USA eller Irak. Vrid inte det här till något det inte är, frågan handlar inte om alla sexuella övergrepp. Det handlar om mäns systematiska våld och ruttna attityder gentemot kvinnor.
Min historia då? Den är för känslosam och jag vet ärligt inte ens var jag skulle börja. Det har alltid pågått, kan jag ha varit 5-6 år när första handen på fel plats dök upp? låg- och mellanstadiet när killarna gick in i tjejernas omklädningsrum? På högstadiet när killarna knäppte upp våra BH:ar, eller drog in oss på toaletterna för att visa sin kuk? När man som tonåring satt längst bak i bussen och önskade att ingen skulle se, för att en random snubbe tyckte han hade rätt att taffsa på min lår och mellan mina ben? Hur jag under åren blivit kallad hora, slampa, fitta, bara för att jag vågat säga emot män som inte kan ta det? Hur jag, som många andra, gått igenom livet, med taffsanden, kommentarer, härskartekniker, rena våldtäkter, shaming osv osv. Bli inte ledsen, det här är sånt som alla kvinnor råkar ut för. Bli arg istället, och gör en förändring. Dra inte sexistiska skämt, förminska inte kvinnors upplevelser, säg ifrån när andra gör det, gå emellan när du ser en man taffsa på en kvinna som inte vill.
Var en del av lösningen, inte en del av problemet.
NO MAS!
#METOO
