Beatrice Lindéh (fd Lindberg)

Vi lever i en demokrati. Det innebär att all makt skall utgå från folket, i och med att vi har fria val. Så ser det ut i teorin i alla fall. 

Verkligheten är den här: vi röstar fram partier som i toppen består av yrkespolitiker som ofta inte har gjort en hederlig dags arbete i hela sina liv. Undantag finns naturligtvis. Det finns inga krav på utbildning eller annan formell kompetens inom det område de verkar. Man behöver alltså exempelvis inte ha någon som helst insikt i ekonomi för att vara finansminister. Dessa politiker ska styra och ställa med våra liv, utifrån den ideologi som deras parti representerar. Helt ok i mitt tycke, om de visste vad de pratade om och kom ihåg att de tjänar folket, och inte tvärtom.

Jag är inte alltid helt övertygad om att det här sättet att tillsätta regering och riksdag är det bästa, men det kommer jag återkomma till.

I dag tänkte jag prata om hälsa, eller snarare rätten att bestämma över sin egen hälsa och sitt eget liv. Jag lägger egentligen ingen värdering i vilka val varje enskild person gör, så länge man har tillgång till information som gör att man kan ta ett beslut och att man har tillåtelse att ta ett beslut. I dagens Sverige har vi inte det. Låt mig förklara.

I Sverige idag har vi ett vårdalternativ, nämnligen det som våra landsting/regioner erbjuder, samt primärvården. Dessa är grundade i västerländsk skolmedicin, vilken i vissa fall är fantastisk, i andra fall katastrofal. När det gäller akutsjukvård har vi en underbar vård och systemet fungerar riktigt bra. När det gäller den allmänna vården, inte riktigt så bra. Många människor idag dras med "obotliga" sjukdomar, därför att sjukvården inte hittat någon bot eller för att de anses så lindriga att endast symptomlindring används. Därtill finns en stor patient med dolda sjukdomar, som vården inte alls har en aning om hur de ska varken lindra, eller ännu mindre bota. Det finns dessutom ett stort, och ökande, antal människor som lider av stressrelaterade sjukdomar som får lite, eller ingen hjälp mer än medicin.

Eftersom sjukvården i Sverige anses ha alla svar och jobbar utifrån "vetenskap och beprövad erfarenhet" (vi återkommer till det uttrycket senare), antar man att det är så det alltid kommer att vara, för vi vet ju redan allt och allt är redan prövat. Hur fel är inte detta? Det finns otaliga diagnoser som behandlas framgångsrikt i andra länder, som dessutom inte ens erkänns i Sverige (exempelvis kronisk borrelia och icke-celiaki gluten känslighet). Det finns därtill otaliga, gamla beprövade metoder inom naturmedicin, traditionell medicin, ayurveda mm som använts i tusentals år, men som i Sverige inte anses vara av "beprövad erfarenhet".

Om det bara stannade vid en konflikt mellan skolmedicin och komplementärmedicin skulle kanske allt vara bra. Men i dagsläget får man inte, i Sverige, år 2016, själv välja vilket man vill använda sig av eller praktisera.Nej, du får inte använda dig av homeopati om du tycker det fungerar (om du inte har särskilt tillstånd av staten), eller nyttja någon av de mer naturliga former som finns för att lindra cancer. Inte heller får du i dagens Sverige hjälpa ditt barn till bättre hälsa genom att eliminera den mat hen mår dåligt av, om de inte finns en diagnos, för där sätter skolorna stopp.

Du får i dagsläget bestämma själv om du vill vaccinera ditt barn eller inte, men även detta jobbar man på att förhindra.

Du har med andra ord inte alls makt över din egen hälsa i dagens samhälle.

 

Vi lever i en demokrati, men det här känns inte särskilt demokratiskt. Jag har personligen erfarenheter från både skolmedicin och komlementärmedicin, och har studerat en hel del ur båda, och jag förundras över hur vi i Sverige kan tillåta det här? 

Skolmedicinen i Sverige ska verka utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet, men vad innebär det? Egentligen?

Vetenskap är för det första inte helt enkelt att definiera, det är inte heller särskilt exakt och det går att fuska med den (vilket har gjorts otaliga gånger, och bolagen dömts för). Dessutom bekostas stora delar av forskningen av läkemedelsindustrin, som har en enda uppgift: att tjäna så mycket pengar som möjligt på att sälja så mycket mediciner som möjligt. Hur stor är då sannolikheten att de skulle forska fram mediciner som botar sjukdomstillstånd (och alltså endast få engångskunder), snarare än att forska fram symptomlindrande mediciner som säkrar att de har kunderna så länge kunderna överlever?

Beprövad erfarenhet då? Här är det ännu luddigare, för det handlar om en yrkeskårs sammanlagda erfarenhet, men som ändå inte är vetenskapligt bevisad. Eller ska det vara enskilda yrkesmäns erfarenhet? Hur börjar man i så fall få den erfarenheten? Om det inte är tillåtet att prova nya metoder (eller gamla, uråldriga, för den delen)?

 

Redan de gamla grekerna visste att vi är vad vi äter, men idag förnekas detta genomgående av, just det, läkarkåren. Magen hänger inte ihop med immunförsvar, hormoner, huden eller något annat. 

Jag är vuxen och kan själv välja vad jag stoppar i mig, så länge jag lagar maten från grunden och inte äter på restaurang då. Som barn är detta omöjligt. Skolorna kräver läkarintyg om barn av någon anledning inte mår bra av att äta en viss sorts mat, och läkarna skriver inte ut dessa om det inte finns en diagnos (se ovan). Så barn kan alltså tvingas äta mat de mår dåligt av, om de alls ska äta något i skolan. Detta gäller naturligtvis inte om de avstår pga religiösa eller etiska själ. Då är det fritt fram. Men när man pratar om sin hälsa, har man inte rätt att besluta själv.

Jag förstår att det är kostsamt för skolan med specialmat, men ärligt? Ska vi ställa pengar mot fysiskt lidande, och i förlängningen försämrade skolresultat (och med det ökat psykiskt lidande och samhälleliga förluster)?

 

Och den stora frågan återstår: Varför får inte jag själv välja hur jag ska ta hand om min (och min familjs) hälsa?