Beatrice Lindéh (fd Lindberg)

Allt och inget, med en lite mer intelligent vinkling.

Nationalism, rasism och sverige i tiden

Publicerad 2023-02-06 15:42:00 i Allmänt, demokrati, ekonomi, historia, politik,

Jag har inte skrivit här på över ett år, inte för att jag inte har saker att skriva, utan snarare för att jag inte haft en lugn stund att formulera mina tankar på. Men nu tar jag mig tiden, för det här är viktigt och något jag funderat på ett bra tag nu.
 
Det finns saker i vårt Sverige idag som skrämmer mig. Inte bara omvärldsläget, utan snarare hur vi hanterar vårt land och varandra. Senaste veckan har jag lyssnat en del på Sabaton, som förövrigt är grymt bra, och efter den här veckan förstår jag varför de blev valda till årets folkbildare. Jag blev lite nörd-snipad, minst sagt. Så jag har läst om det de sjunger om: Andra Världskriget, Första Världskriget, Stormaktstiden och 30-åriga kriget. Det osar av nationalism och gudstro, nej, inte i deras musik, utan i det de beskriver. För så var det ju förr, man slogs för Gud och fosterlandet.  Det här får mig att fundera, och det är inte en ny fundering utan om du läser tillbaka till tiden runt pandemins utbrott så skrev jag om det då med: Sverige är splittrat. Svenska befolkningen är en splittrad och vilsen befolkning i behov av en härförare (för att knyta an till krigsteman) och en gemensam fiende. Jag trodde att den gemensama fiende som skulle ena landet, kunde varit covid. Till en början såg det ut så: människor volontärarbetade, hjälpte varandra, stöttade varandra i den nationella kris som vi upplevde. Det fanns ett frö till enighet. Sen började rösterna om att vår linje var fel, att regeringen medvetet lurade befolningen osv osv. Och så försvann den enighet som hade uppstått. Sverige är nu, om möjligt, ännu mer splittrat. Jag kommer tillbaka till det här, för nu vill jag ta ett steg tillbaka. Några hundra år tillbaka...
 
 
 
 
Under stormaktstiden fanns en djup natonalism i Sverige, svensken älskade sitt land så mycket att hen var villig att dö för det. Men inte bara det: det fanns en mening i striden. Man kunde dö i ära, för man slogs inte bara mot andra länder, man slog för sin Gud. Gudstron var något som förde människor samman, både på ett andligt plan och ett mer praktiskt: Kyrkan tillhandahöll gemenskap, struktur i livet, mening och hopp. Det fanns alltid en kyrka att gå till, en präst eller församlingsmedlem att prata med och ett givet sammanhang där man träffade andra människor en gång i veckan under ordnade och strukturerade former. Det fanns också gemensamma regler för uppförande och social gemenskap: svensken visste vad som förväntades av hen. Det fanns också en tro och ett hopp om att även om det jordiska livet tar slut, så finns nånting annat och bättre efter döden. Så länge man knegade på och följde Guds ord. Ville man verkligen komma till himlen så kunde man slåss för sin Gud också, även om just det gudsordet kom från Kungen.
 
Så gick tiden och Kyrkan blev mindre viktig, Kungens makt kom inte längre att symbolisera Gud, staten och Kyrkan skiljdes åt, och långsamt blev Sverige allt mer sekulariserat. Jag säger inte att det är en dålig sak i sig, men kyrkans funktion har inte riktigt ersatts med något annat. Långsamt har man alltså fasat ut det trygga sociala sammanhanget, gemenskapen, den vardagliga strukturen och hoppet om ett liv efter döden. Man har kastat ut barnet med det heliga badvattnet, så att säga. Vi har idag inte alls tillgång till den gemenskap som kyrkan kunde erbjuda, och om det är nånting som jag som psykolog ofta får höra av mina patienter, så är det hur ensama de känner sig. Det finns ingen samhörighet, och ingen att vända sig till när man behöver prata eller få råd. Den naturliga arenan för gemenskap har försvunnit. Ja, vi har internet, men det är en helt annan sak. Här har det istället för att skapas en nationell gemenskap, skapats splittring och ovänskap. Men det är ett ämne för en annan dag, till stor del i alla fall. Jag nöjer mig med att konstatera att även om internet har öppnat upp för möjligheten att träffa likasinnade på ett globat sätt som inte skådats tidigare, så hjälper det inte när man översköljs av otrevligheter och avsaknad av fysisk kontakt.
 
 
Efter stormaktstiden följde en del mindre krig, men efter 1814 har Sverige som nation inte varit officiellt inblandade i några krig. Vad gäller andra världskriget går det ju att diskutera, då det trots allt var en orolig tid där den svenska befolkningen definitivt påverkdes och fick öva utrymmningar, ta emot flyktingar och se tysken fara fram genom landet på sin väg mot Norge. Men det är också en annan dags funderingar. Den långa fredstiden, även om vi bara räknar från 1945, har gjort att svensken inte har samma nationalistiska tänk som tidigare. Det har inte funnits några yttre fiender som hotat landet, och ett tryggt lugn har legat över oss. Jag är lite över 40 år, och det är först under mina barns livstid som det här har börjat vända. Och nu har vi inte längre verktyg att hantera det med.
I mina föräldrars uppväxt var det lugnt och fredligt i Sverige. Det rörde sig visserligen runt om i Världen, men Sverige var "neutralt" och det fanns ingen risk för krig här. De uppfostrades till att staten tar han om dig. Sverige rustade ner och ställde om.
När jag var barn var det fredstid. Muren föll, länder kom samman. Sverige fortsatte rusta ner. Visst, en och annan ubåtskränkning, men ingen fara på taket. Staten tar hand om oss, och allt är lugnt.
 
Så smög oron igång nånstanns på 90-talet. Sverige skickade soldater till andra länder, med FN, för att skapa fred. Det blossade upp konflikter i mellanöstern och så småningom även i Europa. Men det var fortfarande långt bort och inget som kunde skada oss. Vi var lugna och trygga. Och neutrala.
 
Den första stora vändpunkten kom 2001. Den elfte september, för att vara mer exakt. Det här är inskrivet i historieböckerna, med tvillingtornen som föll och startskottet för kriget mot terrorismen. Här börjar det också bli mer oroligt i hela västvärlden. Även i Sverige. När Sverige övergav sin neutralitetspolitik vet jag inte, men jag tvivlar på att vi nånsin egentigen varit neutrala. Under tidigt 2000-tal blev det tydligt att vi tog USAs parti, urskiljnigslöst. Att snarare verka för fred än konflikt, verkar inte ha funnits på kartan. Kriget mot terrorn hade kunnat bli något som enade oss, men eftersom "terrorist" inte är nånting som enkelt går att definiera, så uteblev enigheten. Några såg ordet terrorist som synonymt med muslim, vissa som att det var alla som inte var vita, västeuropeer, och ytterligare några såg det som att terrorister var oliktänkare bara. Vi splittrades.
 
 
 
Sverige har skakats av ett fåtal, om än otäcka, terrordåd, men rädslan har funnits med oss. Och med våra barn. För det är här nånstans som Sverige destabiliseras, under tidiga 2000-talet. Det innebär att de som nu är i 20-årsåldern och yngre, har levt hela sina liv i ett destabiliserat land. Och kriget mot terrorn var bara början.
 
Sedan tvillingtornen föll har en retorik kring människor som är olika oss återkommit. En retorik som inte funnits tydligt sedan 1940-talet, där de som har annan religion eller härkomst annan än sverige, misstänkliggörs och målas ut som fiender. De är onda, har onda avsikter och avhumaniseras på ett sätt som vi bara kan se i tidigare världskrig, folkmord och dylikt. Det finns en retorik bland vissa svenskar som allt mer tar över det offentliga rummet. De gjorde små framryckningar under 90-talet, men då var vi många som hjälptes åt att slå ner det. Sverige var fortfarande i fred, och kunde fortsätta rusta ner.
 
Under 2000-talet har något hänt dock. Rasistiska och nazistiska sammanslutningar har kidnappat ordet nationalist. De har gjort det liktydigt med att hata andra människor, när det egentligen handlar om att vara stolt över sitt land. Man måste inte tycka illa om någon annan, bara för att man gillar sitt egna land, men i deras retorik är det så det låter. Den som är öppen för invandring eller invandrare, kan inte vara nationalist. Så vår stolthet för landet har vi fått begrava djupt, eller, om den varit väldigt stark, så har man tvingats sälla sig till de som säger att man då måste tycka illa om andra. Även om man från början inte gjorde det. Och långsamt har landet splittrats ytterligare. Rasismen och nazismen kryper långsamt uppåt i leden, in i riksdag och regering, sår split bland de som ska styra landet och bland de som ska välja de styrande. 
 
Eftersom många nu börjar tänka på de som kommer utifrån som onda, eller i alla fall, mindre mänskliga, så har integrationen de senaste 20-åren påverkats kraftigt. Man antar att människor ljuger och utnyttjar oss, istället för att se hjälpbehov. De som ser annorlunda ut förpassas till utanförskapsområden och utsätts för fördomar, hat, hot och fattigdom. Och så här splittras landet ännu mer.
Och eftersom landet inte har en gemesam tro, eller något annat meningsfullt, att luta sig tillbaka på, så blir andra saker viktiga. Som pengar och prylar. Status blir också en mycket viktigare del i unga människors liv än det varit tidigare. Att se bra ut blir viktigare än någonsin, och det späs på av den snabba tekniska utvecklingen där vi kan se oss om, och synas, i hela världen. Och de som knappt har råd med mat blir desperata.
 
De här problemen trappas upp, och Sverige blir mer och mer splittrat. Retoriken blir hårdare, och alla riksdagspartier flyttar sina gränser för vad som är mänskligt och humant. Makt, pengar och status blir viktigare än landets egna välfärd. För vara nationalist kan man inte längre, då är man rasist. Regeringskris på regeringskris är ett faktum när befolkningen inte har något att sluta upp kring, och våra ledare bara är en grå massa. "Yttrandefrihet" (friheten att vara oförskämd och elak mot andra) ställs mot demokratin. Det är inte demokratiskt om man inte får prata skit om andra. Och sverige är väl en demokrati?
 
Under 2010-talet börjar det bli mer oroligt i Europa, Ryssland tar sig friheter som de inte borde få kunna göra, Ukraina dras in i den första konflikten. I Sverige börjar man diskutera försvarspolitik. Kanske är det dags att rusta upp?
 
När så pandemin bryter ut var vi många som hoppades på att det här blev den gemensamma fiende som Sverige behövde för att ena landet. För att alla skulle sluta upp bakom den svenska fanan och hjälpas åt. Så blev det inte. Den hatiska retoriken hade vuxit sig för stark och fortsatte splittra folket. Regering och riksdag pekades ut som syndabockar, ondskefulla och beräknande. Vi hade kunnat se att de gjorde ett omöjligt svårt jobb. Vi kunde ha slutit upp bakom dem och kämpat för Sveriges linje. Men man valde att splittra Sverige ännu mer.
 
Jag höll inte heller alltid med de beslut som togs, men jag försökte så gott det gick att inte göra det tilll en fråga som skulle splittra människor. Men andra gjorde på andra sätt, och jag är bara en person.
 
Under pandemin framkommer att lager av medicin och förnödenheter som borde funnits, inte finns. Nedrustningen som nu pågått under många decennier har utplånat allt vad förberedelse för kris heter. Den svenska befolkningen får nu lära sig att preppa. Först säger man 48-timmar. Man ska klara sig i 48-timmar på mat, värme, vatten, mediciner osv. Ganska snart utökas det till 72-timmar, och sen tre veckor. Och nu är vi uppe i tre månader. Staten kommer inte kunna hjälpa oss.
Människor börjar panikhandla, och för första gången sedan 40-talet gapar butikernas hyllor tomma när människor försöker hantera läget. Staten kommer inte längre kunna garantera din säkerhet.
Med panedmin lärde vi oss krishantering, vi som jobbar i vården. Oavsett vad man jobbade med så innebar det långa arbetspass, panikslagna människor att ta hand om, och att prioritera bort sig själv för landets välfärd. Att de största problemen låg i nedrustning och oförmåga att hantera kriser på nationell nivå, pratades det tyst om. 
 
När pandemin blåstes av blev det ett andrum, ett tillfälle att glädjas och träffas. Här hade vi kunnat få till en bättre gemenskap, men rasistisk och nazistisk retorik fortsatte, allt högre upp. Demonstrationer och koranbränningar tilläts urskiljningslöst, konspirationsteorier spreds fritt, främlingar blev ännu mer främlingar. 
 
När Ryssland så för andra gången, och "på riktigt" anföll Ukraina och flyktingvågen var ett faktum, fick vi en ny oro. För Sverige står på Ukrainas sida, och vad händer om Ryssland bestämmer sig för att vi är viktiga att anfalla?  Eller gör vi det? De rasistiska och nazistiska rösterna började nu även propagera för Ryssland. De stora, starka, manliga soldaterna från Ryssland jämfördes med de veka svenskarna. Nyttiga idioter började synas här och var. Upprustningen var nu ett faktum, men landet fortsatte splittras. Frågan om NATO kommer på bordet, och i min värld är det inget man ens överväger om det inte finns en hotbild. Den hotbilden har den senaste tiden blivit tydligare, försök till ytterligare destabilisering görs alltjämt och det har med all tydlighet framkommit att Ryssland står bakom en hel del av det. Och de har kontakter högt upp i politiken. 
 
 
Vad händer härnäst? Ja, det kan inte jag svara på. Men det här är den värld som mina barn växer upp i: en orolig värld där människor som inte ser ut som en själv, ses som onda. En värld där man måste vara förberedd, för Staten kan inte längre ta hand om dig i fall av kris. En värld där mina barn behöver känna att kriget kommer komma, vi vet bara inte när. 
 
Det här kanske låter dystopiskt och hemskt, men jag har bara skrivit en ren sammanställning av det jag sett ske. Jag har försökt att utelämna specifika personer och partier, för de är inte viktiga. Det viktiga är det här: Vi behöver börja stå upp som en enad nation igen. Vi behöver ge våra medborgare sammanhang och medmänsklighet. Och vi behöver inse att det inte är rasistiskt att vara nationalist: de som säger det är nyttiga idioter som säljer ut oss till Ryssland, för egen vinnings skull. Det går väldigt bra att vara stolt svensk OCH vilja göra hela världen bättre och mer kärleksfull. Det kräver bara en gnutta eftertanke, insikt och empati.
 
Jag har försökt hålla det här inlägget kort, och ändå är det så mycket mer jag vill säga om nationens välmående. Men det kommer mer, en annan dag.
 
 
Tyvärr behöver jag avsluta med det här: Var förberedd. Utan kunskap och hopp överlever man inte länge. Så läs på, bygg upp en buffert av det du behöver, gör förberedelser. För oavsett om det gäller krig, längre strömavrott eller en längre tids sjukdom, så behöver du kunna ta hand om dig själv. Och ta hand om din granne, oavsett vem hen är.
 
 
 

Om

Min profilbild

Beatrice Lindéh (fd Lindberg)

Författare, föreläsare, psykolog, sexolog och mamma.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela