Beatrice Lindéh (fd Lindberg)

Är du så gammal att du minns frihetskampen som de homosexuella förde under 80-talet? När sjukdomsstämpeln var borta men attityderna och rädslan fortfarande fanns kvar, och var starka? Jag gör det. Jag var inte gammal men redan då funderade jag över varför man inte fick älska vem man ville, och när europride kom till Stockholm 1998 var det en självklarhet att vara där. Det var en fantastisk känsla, nästan historiskt.

Jag minns också hatet. Jag minns vad folk sa. "Vi vill inte veta vad ni gör i sängkammaren", "Måste ni trycka upp erat sexliv i ansiktet på oss andra?", "Det är sjukt!". Människor som fick det hela att reduceras till sex och perversa handlingar. De hörs fortfarande ibland, men deras röster har inte lika mycket bäring längre. I alla fall inte när de riktas mot de homosexuella.

 

Men hatet lever vidare, och okunskapen. Idag sägs samma ord om oss BDSM-utövare. Exakt samma. Samma reduktion till sex och perversitet. Abnormalitet och sinnessjukdom. Och precis som de homosexuella fick kämpa, så får vi också göra det. Jag vill säga några saker, göra några viktiga klargöranden, utifrån det hat och den okunskap som vi många gånger får mot oss.

 

Det är inte sjukt. Vi är friskförklarade sedan 2009. Det tog bara 30 år från det att de homosexuella fick sin friskförklaring, till dess att vi fick vår. 30 år. Attityderna följer ungefär samma bana, så vi har väl ungefär den tiden kvar innan vi ses som en normal del av samhället. 

 

Vi vill inte berätta vad vi gör i sängkammaren. Vi vill berätta om vilka känslor vi har gentemot de vi älskar. Vi vill få leva våra liv på våra villkor utan att bli diskriminerade och osynliggjorda. Vi vill att ni ska förstå att vi också är människor och att vår läggning inte förändrar det.

 

Vi vill inte trycka upp nånting i ansiktet på någon. Men ni trycker upp er normalitet i våra ansikten varje gång ni antar ett normativt förhållande eller löjliggör er över någons sexualitet. Att ständigt behöva matas med normer man inte passar in i är tärande. Vi vill bara slippa dölja vad vi gjort i helgen när vi var på klubb eller fikade med liksinnade, eller hade en myskväll med en partner. Vi vill slippa ljuga.

 

Det handlar inte bara om sex. Lika lite som homosexualitet enbart handlar om män som har analsex, eller kvinnor som har oralsex (ja jag raljerar lite nu). Det handlar om vem man älskar, vem man tänder på, hur man vill leva hela sitt liv.

 

"Men det är annorlunda! Homosexualitet är en läggning, det är inte BDSM". Nej, vi får inte ens kalla det en läggning, för vi passar inte in i könsnormen. Vi får inte dela diskrimineringsskyddet som finns, för vi finns inte med i definitionen. Vi räknas inte in när man gör upp nationella eller internationella riktlinjer för hälsosam sexualitet, för vi passar inte deras definitioner. Vi passar inte in.

 

Men det är dags nu. I lördags blåste förändringens vindar och världen skälvde lite. Vi samlas och blir starkare. Vi ska också få vår frihet, även om det tar 30 år till. Och det är vi kvinnor som leder kampen den här gången.

 

Det är dags nu.