Sexsomni - illvilliga undanflykter eller lidande i sömn?
Det har varit mycket diskussioner kring sexsomni det senaste, och ja jag borde ha skrivit det här tidigare men nu blev det inte så.
Det hela började när en man friades från åtal om våldtäkt med hänvisning till att han led av sexsomni, det belv en mindre mediastorm. Efter det har några personer till prövats för liknande och fått rätt i rätten. Detta kallas för "anstormning", "flodvåg" och liknande. Denna anstormning består i att 30 personer hävdat sexsomni sedan 2017, och i 7 fall har man ansett att det förlegat och mannen har därmed friats från våldtäkt. I min värld är inte 7 personer på 4 år någon anstormning eller flodvåg, eller ens extremt. Nu kanske du tycker jag är helt och totalt dum i huvudet som försvarar vidriga män som gör vidriga saker. Men nej, det gör jag inte. Jag ska försklara hur jag menar, men först lite rena fakta om sexsomni, så vi pratar om samma sak. Jag blev nämligen nyfiken och började gå igenom den forskning som finns.
Sexsomni är en sömnstörning som innebär att en person stönar och gör sexuella ljud när hen sover, rör sig på ett sexuellt sätt, tar på sig själv, får orgasm i sömnen eller tar på en annan person på ett sexuellt sätt, eller genomför sexuella handlingar med en annan person. Det vanligaste är stönanden och att personen tar på sig själv. Sexsomni är en variant av sömngång (somnambulens), vilket kallas för parasomni. Så här långt tror jag att alla är med, eller hur? Det vanliga är att detta pågår en kortare stund och efterföljs av en amnesi (minnesförlust), vilket innebär att personen ifråga inte är medveten att det sker (för hen sover djupt) och att hen inte minns något av det som hänt. Att som ensamstående eller självsovande upptäcka detta är med andra ord näst intill omöjligt. I ungefär 50% av fallen sammanfaller sexsomni med sömnapné (andningsuppehåll i sömnen), vilket innebär att i ett sömnlabb där sömnapné undersöks skulle även sexsomni kunna upptäckas. Långt ifrån alla med sömnapné har dock möjligheten att undersöka detta i ett sömnlabb. Detta innebär att det först är när en person börjar sova ihop med någon annan som det kan upptäckas. Upptäckt kräver dock att den som sover bredvid vaknar av aktiviteten och registrerar att personen ifråga sover. Det är trots allt inte helt ovanligt att personer som sover tillsammans också tar på varandra under nätterna, eftersom de gillar det. Är ena personen då väldigt trött men tycker de tär mysigt att bli tagen på, och den andra sover och inte vt om att hen tar på den andra, kommer sexsomnin inte upptäckas. Det är med andra ord en åkomma som är svår att upptäcka, vilket är det första jag vill att du lägger på minnet, när vi nu går vidare.
Det skrivs mycket om att det här är en extremt sällsynt åkomma, och något nytt som uppkommit de senaste åren. Det här är dock inte helt sant. Redan vid sekelskiftet som skulle bli 1900-talet skrev Havelock Ellis om sex i sömnen i sin bok "Studies in the psychology of sex". Inom den moderna forskningen har det beforskats sedan 1980-talet, emn väldigt sparsamt fram till de senaste åren nu under 2000-talet. Varför den moderna forskningen inte brytt sig om det här kan vi inte veta, men en sån sak kan vara att sexualiteten tidigare räknats till sådant som tillhör äktenskapet, och man har inte reflekterat över att någon kan komma till skada (vilket naturligtvis med dagens ögon visat sig vara helt fel). Oavsett varför det inte beforskats tillräckligt mycket, så finns det studier att tillgå, och fenomenet har varit känt sedan långt tillbaka.
Det skrivs även en hel del om att det enbart finns XX antal fall i hela världen (!) och siffran som nämns varierar men är alltid en bra bit under hundra. Det stämmer inte heller. Bara i den forskning som gjorts de senaste åren har över 500 individer kartlagts, och då är det här enbart de som velat delta i forskning. För att visa hur fel det här kan bli när man försöker beräkna hur vanligt eller ovanligt något är, ska jag försöka förklara vad som krävs för att komma med i forskningen. Det första är att det naturligtvis måste finnas en forskare som är intresserad av ämnet. Denne forskare måste dessutom få sin forskning godkänd och finansierad (vilket inte är helt enkelt om det inte finns pengar att tjäna för företag som vill utveckla ex mediciner). Sen ska forskaren få tag i personer att forska på, deltagare. Detta görs genom att bl.a. försöka nå ut på olika universitet till studenter, man rekryterar inom sjukvården mm. Man försöker sprida ryktet om studien så gott det går, men för att delta i en studie om sexsomni krävs att man:
1. Vet om att man har det
2. sökt vård för det
3. träffat en läkare som vet vad det är och ställt diagnosen
4. nås av rekryteringen till studien
5. är intresserad av att vara med i studien
Det finns garanterat fler variabler, men vi stannar här. Det är en väldigt liten del av alla som har sexsomni som uppfyller ovanstående, därför kan det se ut som att det är extremt ovanligt om man inte har full koll på hur forskning görs.
Nu är 500 individer väldigt lite när det gäller forskning, men det är bra mycket fler än vad som sägs i media och kommentarsfält kring antalet diagnostiserade. Hur många som verkligen är drabbade kan vi omöjligt veta, eftersom det inte undersökts på populationsnivå, och det dessutom skulle kräva att alla som svara ja på frågan om de upplevt det, själva vet om det (se resonemang ovan).
När det sen kommer till diagnosen, är det ytterligare ett problem. Det finns nämligen ingen enskild diagnos för sexsomni, utan när den registreras inom sjukvården anänds endera "övriga parasomnier" eller "sömngång (somnambulism). Vi kan alltså inte ens plocka ut statistik över hur många som lider av det, eftersom det itne finns en diagnoskod.
Men är inte det här bara hitte-på för att män ska kunna bete sig som svin? Nej. De flesta med sexsomni som jag träfft i mitt yrkesliv (och det är några stycken) mår väldigt dåligt över det och vill ha hjälp. Det är heller inte enbart män som lider av det, men om män är svårupptäckta så är kvinnor ännu mer så. Mycket på grund av våra socialt konstruerade uppfattningar om män och kvinnors sexualitet. Med största sannolikhet kommer en man som väcks på natten av en kvinna som tar på honom, inte misstycka eller reagera negativt, utifrån hur man ser på män och kvinnors sexualitet.
Det som är bra med forskning är att vi kan få veta fakta om hur saker förhåller sig. Till exempel vet man idag att det finns en del triggers som kan utlösa en period av sexsomni (ja det går i perioder i livet). Dessa är bland annat stress, sömnsvårigheter, intag av alkohol och "brist" på sex (att man har sex mindre än man själv skule önska). Även vissa mediciner verkar kunna trigga sexsomni. Här skulle man kunna dra en parallell till att vi vet att många män är stressade och mår psykiskt dåligt, sover dåligt och lätt tar till alkohol som medicinering. Tar man itu med de problemen skulle risken för en period av sexsomni minska drastiskt. Det har dessutom gjorts försök med vissa former av SSRI och vissa lugnande mediciner som visat på någorlunda positiva resultat. Dock innebär dessa mediciner kraftiga biverkningar och risk för beroende, så det är inget man tar till för att en person ligger och tar på sig själv på natten, utan vid svårare störningar.
Det finns heller inga forskningsbelägg för att någon utsatt sitt barn för sexuella närmanden i sömnen, även om det i Sverige vid ett tillfälle har åberopats i en rättegång kring våldtäkt mot barn, så att samsova under bra perioder bör inte vara ett problem. Är man ändå orolig för det så är samsovning ingenting som påverkar barnets utveckling och välmående. Det finns andra sätt att ta hand om barnen i så fall.
Är allt solklart då? Att alla som hävdar sexsomni ska frias i rätten? Nej, det tycker jag inte. OM man har en sexsomnidiagnos sedan tidigare så bör det vara krav på att informera personer man sover ihop med om det, och man bör avstå från alkohol om man vet att det är en trigger. Gör man inte det ska man definitivt dömas för det. Visst kommer det finnas personer som hävdar sexsomni som anledning till att frias vid en rättegång, och vissa kommer verkligen ha det, andra kommer försöka ljuga sig till en friande dom. Jag anser dock inte att man ska döma någon för något denne gjort i ett omedvetet tillstånd, så om inte diagnosen redan ställts bör den personen få hjälp med utredning och behandling.
Det är dock tydligt att forsknngen behöver göras kring hur man kan särskilja äkta sexsomni från någon som enbart hävda det för att skydda sig själv. Där är vi inte än, tyvärr.
Jag är sällan snabb att döma någon, oavsett vad det gäller, och det gäller även sexsomni. Jag tror inte att alla män innerst inne skiter i kvinnor eller är svin. Jag tror de är människor som försöker göra rätt så långt det går. Jag tror också att vi alla skulle må bättre om vi istället för att döma, ställde frågan: varför gjorde hen så? Och verkligen försöker förstå.
Vad händer om du försöker förstå människor du tycker illa om, istället för att döma dem?
