Beatrice Lindéh (fd Lindberg)

Allt och inget, med en lite mer intelligent vinkling.

Den svenska inkluderande skolan

Publicerad 2018-04-04 00:24:00 i Allmänt, politik, skola,

I en grupp på facebook ställdes frågan: vad var  du känd för i skolan? Som de flesta andra svarade jag rätt neutralt, det första jag kom på: satt med näsan i böcker, byggde webbsidor, teaterapa... En person skrev om en tuff skoltid och jag kände att jag behövde komplettera lite, efter en stunds eftertanke. Dock skulle det ha blivit för långt för ett inlägg i en tråd på facebook, så jag skriver här istället.
 
Vad var jag känd för i skolan?
Om vi börjar från början så var jag hon med den äckliga huden som inte orkade springa, som en gång i veckan var tvingad ut i köket för att hämta specialkost (vi var inte särskilt många på den tiden). Jag hade eksem och allergier som gjorde mig annorlunda. Barn är elaka så det blev en fin anledning för dem att retas. Det gick till och med ryckten om att mina eksem skulle smitta. Jag hade astma också, så jag orkade inte riktigt vara med och springa, särskilt inte utomhus på våren när det skulle spelas fotboll på en dammig fotbollsplan. Den enda gången jag faktiskt var med och försökte, fick de ringa mina föräldrar och skicka hem mig efter ett ovanligt kraftigt astmaanfall. Nu hade jag ändå ett fåtal vänner, så helt ensam var jag egentligen inte, även om det kändes så. 
Med åren blev det ganska tydligt att jag var annorlunda än mina klasskamrater. Jag läste mer, förstod mer, hade säkerligen massor av konstiga idéer. Så jag blev mer och mer ensam, tog min tillflykt i konst, skrivande och böcker. Dessa ständiga böcker som blev mina följeslagare genom livet. Hamlet, Huckleberry Finn, Oliver Twist, Jane Eyre och Quasimodo är bara några av alla de jag lärde känna under de här åren. Jag skrev mycket själv med, poesi och noveller, men jag fick höra av min lärare att det jag skrev var hemskt och att jag var tvungen at skriva finare saker. Så jag slutade. Jag hade inga fina berättelser i mig som ville ut. Jag började spela teater, och hittade några riktigt bra vänner, varav en fortfarande finns kvar.
I femman blev jag den enda tjejen som hade fått mens och bröst, så därifrån och framåt försökte killarna tafsa. De första åren var det rätt tafatta, klumpiga försök som lyckades dåligt. De fortsatte att frysa ut mig, kalla mig fula saker och kasta saker efter mig, men vid det här laget var jag ganska van. Jag var 11 år första gången jag på allvar funderade på att ta livet av mig, 13 när jag gjorde ett tafatt försök som mest resulterade i att jag fick gå med långärmade tröjor i en vecka för att ingen skulle se. Idag är jag tacksam över att det gjorde för ont för att jag skulle våga, men då blev jag bara ännu mer arg på mig själv.
Högstadiet var en spännande tid. Trots skolbyte så fortsatte helvetet, men nu började jag äntligen bli något litet accepterad. Inte av tjejerna, utan av grabbarna som kunde matte, natur och datorer. Jag hade fått min första dator när jag fyllde 13, och nånstanns på högstadiet började jag lära mig programmera basic. Nörd-grabbarna tyckte jag var cool, så jag fick hänga med dem på rasterna. Utanförskapet blev lite mindre.
Samma människor som tidigare hade retats och bråkat, fortsatte naturligtvis och nu med förstärkning av andra. I åttan blev jag nedslagen för första gången. Det var också då jag träffade min allra bästa vän, min bff, som än idag står vid min sida i vått och torrt. Hon lärde mig supa, jag lärde henne umgås med killar. Vi förstörde lite lagom mycket för varandra, men å andra sidan lyfte vi varandra på andra sätt. Det var här nånstanns saker började gå helt åt helvete. I nian träffade jag en kille som var 11 år äldre än mig, och eftersom jag nu var intressant för en snubbe, så blev jag intressant för andra. Knullbar, slampa, hora... allt det där sas bakom min rygg medan grabbarna försökte få mig i säng. Tycker du kukbilder är besvärliga, så testa att få din hand nerkörd i en snubbes byxor, eller insläpad på toaletten utan möjlighet att fly. Tur för mig att tonårskillar inte alltid kan sina saker.
När jag började gymnasiet hade jag träffat en ny kille, "bara" sex år äldre än mig, manipulativ som få och expert på psykisk misshandel. Skolan funkade dock bra de första två åren. Gymnasiet blev ett lufthål och mina betyg gick uppåt. Jag gick musik-estetisk linje och var faktiskt bra på det jag gjorde. Började hänga i datorsalen med naturkillarna och lärde mig knacka HTML-kod. Det här var 1995 så vi skrev all kod i notepad, rad efter rad med kod. 
Jag hoppade av gymnasiet efter andra året, till mina lärares förtret. De kämpade hårt för att jag skulle bli kvar, för de såg potential. Det gjorde inte jag. Jag var övertygad om att min psykopat till pojkvän som gått livets hårda skola hade rätt, utbildning var inget man behövde. Ibland sörjer jag det beslutet, men så här över 20 år senare har det ordnat sig fint ändå.
Jag blir ibland lite frustrerad över hur skolan i Sverige fungerar. Den ska vara inkluderande, för alla. Alla ska med. Tyvärr är jag långt ifrån ensam om mina upplevelser, och jag undrar ibland var de vuxna fanns nånstanns? Var fanns de som skulle skydda mig och andra, mitt i all mobbing, utanförskap och sexuella övergrepp? Varför kan inte alla barn få en bra start i livet? Är inte det skolans förbannade skyldighet att se till att inga barn behöver uppleva det jag gjorde? Min berättelse har berättats av så många olika människor, i så många olika skepnader, att det itne går att skylla på att det är enskilda händelser eller personer. Det är systemfel det handlar om, och det pågår fortfarande. Varje dag, i alla skolor, blir barn utsatta för samma (eller värre) helvete som jag.
Är det inte dags att vi gör nånting åt det här? 
 
 

Om

Min profilbild

Beatrice Lindéh (fd Lindberg)

Författare, föreläsare, psykolog, sexolog och mamma.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela