Massmordet i Örebro.
Vi är alla skakade av det som hänt, en stad och ett land i sorg. Och det är ok att känna all de här känslorna som kommer upp; ledsenhet, ilska, förvirring, besvikelse, bestörtning och många fler.
Det som inte är ok är att skylla ifrån sig, sprida rykten och bete sig illa. Vi är alla en del i det här.
När jag såg första polisbilen slå på sina blåljus och tvärvända på vägen bakom mig, visste jag ingenting. En timme senare när jag mötte ytterligare ett antal polisbilar med blåljus och slog på radion. Vad händer? Snabbt fick jag bilden klar för mig, och insåg att min dotter jobbar bara en kort bit därifrån. Väntan på att få höra hennes röst var olidlig, men hon var ok om än skakad av det som hände. När bilderna på blåljuspersonal kablades ut såg jag en ryggtavla jag kände igen: ex-maken som jobbar på ambulansen. Väntan innan jag fick besked om att han var ok var också tung. Ingen visst ju om någon blåljuspersonal hade skadats, vi fick inga besked alls där i början.
Jag gjorde som andra och sökte svar, för det gör mig lugnare att veta. Men polisen dröjde med besked om vad som hänt, hur många skadade och döda, vem var gärningsmannen och var han ensam?
Även om det tog tid, så är jag väldigt tacksam för hur bra och effektivt blåljuspersonalen agerade. Och jag är tacksam över att polisen gjorde sitt jobb och INTE gick ut med obekräftad information, utan jobbade på som de skulle. Man går inte ut och pratar om antal döda innan man vet och har informerat de anhöriga. Vi andra får helt enkelt vara vuxna människor och hantera vår oro. Jag är också tacksam över all den skolpersonal som jobbade med inrymningar och såg till att barnen var säkra. Alla skötte sig så jäkla bra!
Men frågan som fortfarande inte är besvarad är: hur kunde det bli så här?
Jag som ofta jobbar med utsatta människor och barn som inte klarar skolan, vet att det är många saker som inverkar på hur en människa agerar. Hur GM är uppväxt vet vi inget om, han kan ha haft hur bra familj som helst, eller en hur trasig familj som helst. Det vi vet är att han inte klarade skolan, han hade autism och gick specialgymnasium, han lyckades inte få något jobb utan tvingades gå på socialbidrag, han blev sedan nekad bidrag och därmed en inkomst för att kunna överleva. Det här är de saker vi vet om honom som individ.
Det vi vet om samhället är att det sprids rykten om socialtjänsten och om att "invandrare får hur mycket pengar som helst". Vi har en statsminister som uttrycker att invandrarna är ett problem, och att alla samhällets problem kan lösas genom straff. Det finns en rasistisk ton i nästan alla politikers prat idag, en polarisering som de plockat upp från SD för att vinna röster.
Att en då trasig människa utan hopp tar till sig av denna polarisering och den dynga som sprids, är inte konstigt. Det är väntat att det ska hända förr eller senare. En tickande jävla bomb som alla som polariserar och sprider hat har apterat. Det kommer hända igen om vi inte vänder samhällsdebatten.
Det som behövs är inte prat om vilka grupper som gör vad, vilka politiker som gör vad, eller vad enskilda medborgare gör eller inte gör. Det vi behöver är att fylla samhället med förståelse och kärlek. Inför varandra och inför alla människor, inte bara de som liknar oss.
För det finns anledningar till allt; till alla brott, till allt psykiskt lidande, till allt hat. Och det är anledningarna vi behöver jobba med, och det gör vi inte med hårda straff och sänkta straffåldrar eller hotande om rättsliga åtgärder.
Vi kan jobba med det med omtanke och välvilja, stötta de som har det svårt och förstå hur vi kan hjälpa. Ingen människa föds ond, de skapas av omständigheter i familj, skola och samhälle.
Jag vet att det är svårt att ta in, men börja med att ställa den frågan som alla gör just nu: varför? Varför gjorde den här personen som den gjorde? Våga lyssna på svaret. Eller var bara en medmänniska och lyssna, det är ofta det enda som behövs.
Det jag vill be dig är: utgå från kärleken. Utgå från att allt har en mening. Och ta hand om dina medmänniskor, oavsett om du känner dem eller inte.
Och... ta hand om dig själv. Om du är ensam och/eller mår dåligt, sträck ut en hand. Någon av oss kommer ta den, bara du har lite tålamod, för det är inte alltid vi ser den.
