Att skapa som en viking...
... fast ändå inte.
Jag har länge varit sugen på att skapa i lera. För ett antal, ok ganska många år sen, så provade jag att dreja och tyckte det var fantastiskt roligt. Nu kände jag ett behov av att göra något kreativt, så varför inte lera? Jag började läsa på och blev lite modfälld när jag insåg att jag var tvungen att ha en svindyr ugn att bränna i, och nej, jag har inga 20.000 att lägga ut på en keramikugn. Men, skam den som ger sig. Jag började fundera på hur man gjorde förr i tiden, innan el och fancy ugnar. Jag gick tillbaka till romare och vikingar, klurade på vad som skulle kunna funka här, och insåg att svartbränning nog skulle gå. Svartbränning är en metod att bränna utan syre i hög temperatur. På vikingatiden brände man i en grop, men eftersom jag bor i villaområde så kändes det lite väl riskabelt. Men med hjälp av en älskad sambo som kan det här med förbränning och som dessutom är ingenjör, så lyckades vi tillsammans klura ut att det borde gå att bränna i en tunna, om vi packade lergodset ihop med förbränningsbart material i eldfasta kärl, och sen elda i många timmar.
Det första man måste göra är dock att välja lera och skapa något som ska hålla i bränningen. Jag valde rödlera med inlbandad chamotte för ökad hållbarhet. Den är härligt rödbrun och luktar jordigt. Rödleran bränns som bäst mellan 950 och 1040 grader. Jag har inte en aning om ifall vi kom upp i de tamperaturerna (troligtvis inte) men vi var en bra bit över 500 grader i alla fall.
Leran knådas ordentligt för att den ska bli jämn och utan luftbubblor. Sen är det bara att skapa bäst man vill. Eftersom jag inte har någon drejskiva så blev det tumning och kavling som blev valda metoder. Jag blev riktigt nöjd, med tanke på att det var första gången på många år.
Sen ska leran torka, och det måste få ta sin tid. Gärna ett par veckor för säkerhets skull. Om det är fukt kvar vid bränningen kan godset spricka, och det vill man ju helst inte.
När godset så torkat ordentligt var det dags att förbereda bränningen. Det första man behöver tänka på är att det går åt mycket material att bränna, för det tar många timmar och elden får inte slockna.
Sambon borrade hål i runtom i botten av tunnan för att få ordentligt luftflöde. Till nästa gång behöver vi dock få dit ännu fler hål, och längre upp, då askan snabbt täckte de nedre hålen och försämrade förbränningen. Sen började vi packa in det torkade lergodset i brännbart material, alltså tidningspapper. Det går att stapla ganska tajt.
På med lock så det inte kommer in eller ut för mycket luft.
Vi ställde grytorna på beslag i botten av tunnan för att få upp dem en bit från botten. Dels för att tillåta luften att cirkulera i tunnan och dels för att få värme runt om hela grytorna.
Sen var det bara att ösa i brännbart material. Först papper och annat riktigt torrt. Sen lite mindre träbitar så det skulle ta sig i ordentligt.
Bara att tända på!
Nu var det bara att långsamt mata elden så det brann mer alleftersom tiden gick. Vi gjorde det här en dag när vi ändå hade tänkt rensa i trädgården, så vi hade gott om ris och grenar att elda. Eftersom vi ändå var ute passade vi på att använda elden till lunchen med. Det blev dock snabbt för varmt med svarta korvar som resultat.
Efter fem timmars eldande var vi rejält trötta och det började bli svårt att hålla igång elden utan att slänga i för mycket material, så vi tog beslut om att det nog var dags att påbörja det avslutande skedet: höja temperaturen rejält. Vi öste i torr ved och torra större grenar, och avslutade med björkved som ger bra värme. Sen lät vi det brinna ut.
Det blev sjukt varmt!
När det nästan slutat brinna la sambon på lock på tunnan och vi lämnade den över natten. Efter ett drygt dygn fiskade vi upp grytorna, med hjälp av handskar för det var fortfarande sjukt varmt.
Det syntes tydligt på grytorna och tunnan att vi eldat rejält varmt, men det var riktigt spännande innan vi fick se resultatet. Så mycket kan gå fel: det kan spricka, bli flammigt, bli för dåligt bränt, fel färg...
Så snart vi öppnade grytorna insåg vi dock att resultatet var helt klart godkänt.
Ingenting sprack, allt blev rejält svart och uppenbarligen bränt som det skulle för godset fick en helt annan klang. Så häftigt!
Det kommer helt klart bli fler bränningar och nu ska vi testa lite mer med olika ytbeläggningar med.
Kontentan av det här blev dock: Om nånting funnits i tusentals år krävs inga fancy nymodigheter för att göra det, bara lite tankekraft och manuellt arbete.
