Beatrice Lindéh (fd Lindberg)

Vi är friska nu. För elva år sedan var vi det inte men utan att något har ändrats med oss är vår hälsostatus ändrad. Hur mycket har det förändrat för oss? Mår vi bättre nu? Är vi mer accepterade av samhället? Är vi friska?

Friskförklarandet.

1:a januari 2009 togs diagnosen för oss som är BDSM-utövare och fetischister bort ur den svenska versionen av WHO:s klassificering av sjukdomar (ICD). Då hade Danmark gjort detsamma 14 år tidigare, och Norge följde det svenska exemplet året efter oss. Detta var resultatet av en 15 år lång kamp, och definitivt inte slutet för kampen.

Från 1994 kämpade rörelsen “revise f65” för att bland andra bdsm-utövare och fetischister skulle slippa klassas som sjuka eller störda. Det var en lång kamp och man stötte på många hinder. Fördomar om utövarna frodades och forskningen var skral. Vi var många som kämpade med att synliggöra vilka vi var, och visa att föreställningarna om oss var fel. Forskare gjorde sitt bästa med att slå hål på myter och visa på att det människor gjorde som sexuell njutning, inte skulle vara klassat som en sjukdom.

Det tog ända till 18 juni 2018 för förändringen i ICD att slå igenom internationellt. Då släpptes ICD 11 där fetischer och sadomasochism inte ens nämns längre. Det tog alltså 24 år innan vi blev helt friskförklarade. Eller blev vi det?

Diagnoser och manualer

Inom sjukvården och psykiatrin används två system för att sätta och registrera diagnoser: WHO:s International Classification of Diseases (ICD) och den amerikanska Diagnostic and Statistical Manual (DSM). De används sida vid sida när en psykiatrisk diagnos ska sättas men stämmer inte alltid helt överens med varandra. I DSM finns fortfarande diagnoserna sexuell sadism, sexuell masochism och fetischistisk störning/parafil störning kvar. De har mildrats sedan förra utgåvan, och ska enligt utgivaren inte längre inkludera normala eller mildare grader av sexuella beteenden. Läser man diagnoskriterierna framträder dock vissa bekymmer. Ett av diagnoskriterierna är nämligen att beteendena ska orsaka signifikant lidande eller nedsatt funktion i socialt liv eller relationer. Vi vet idag att många lider i tysthet pga samhällets attityder och pga bristande kommunikation och acceptans inom den egna relationen. Detta skulle alltså kunna ligga till grund för en diagnos enligt DSM.

ICD är något trevligare, där finns inte diagnoserna med längre. De räknar inte längre privata sexuella beteenden som något som är diagnostiserbart. Tyvärr är inte ICD en diagnosmanual, det är enbart ett system för att registrera och klassificera sjukdomar. Så, vi kan alltså få en diagnos, men det går inte att registrera den någonstans.

BDSM och fetischer

BDSM är ett samlingsnamn för Bondage, Dominans, Sadism och Masochism. Ofta räknar man också in fetischer i uttrycket, som då blir BDSMF. En fetisch är en böjelse för ett visst objekt, eller en typ av objekt, som för personen känns sexuellt laddad. Vad BDSM egentligen är, tvistas det om. Är det en sexuell preferens? En identitet? En läggning? Varken utövare eller forskare kan komma överens om det här. Kanske är det så att det kan vara på alla de olika sätten, och att det är olika på individnivå.

Det finns mycket fördomar och negativa attityder kring BDSM, exempelvis att kvinnor skulle vara misshandlade undergivna som inte kan ta egna beslut, och att männen är onda kvinnomisshandlare inkapabla att känna värme. Detta är visserligen en generalisering, men det är många gånger de attityderna som går att utläsa i människors kommentarer. Sanningen är långt därifrån. BDSM handlar inte om misshandel eller övergrepp, det är inte ett sätt att hålla kvar patriarkala normer, och det är inte en sjukdom. 

Det finns forskning som tyder på att uppemot 70% av befolkningen har fantasier om att få smisk, bli bundna eller kontrollerade i sängen. Alla dessa har inte testat att leva ut sin fantasi, men faktum kvarstår: vi är inte en minoritet, även om vi ses som en.

Hur har det påverkat oss och vad finns kvar att fixa?

Vi skulle vilja berätta om hur mycket lättare våra liv har blivit efter friskförklarandet, men samhället är fortfarande dömande. Det korta svaret är att det har inte påverkat oss i större utsträckning.

Vi blir alltjämt diskriminerade; i domstolar, i sjukvården, på jobbet, när vi dejtar och på andra ställen där vi inte kan leva öppet med vår sexualitet. Vi kallas fortfarande sjuka bakom våra ryggar, och ibland rakt upp i ansiktet. Vi omfattas inte av diskrimineringslagen, vilket innebär att det är fullt legalt att diskriminera oss. Det händer fortfarande att domstolar dömer felaktigt till följd av okunskap, åt båda håll. Misshandlare blir frikända för att de åberopar BDSM och oskyldiga blir dömda trots att samtycke förelegat från båda parter. Det händer fortfarande att en förälder förlorar vårdnaden om sitt barn, för att den andra förälder påpekat ett BDSM-intresse. Det händer fortfarande att man som masochist inte vågar visa sig på badhus eller uppsöka vård man behöver, av rädsla för de fördömanden som kan komma. Diagnoserna kanske har ändrats och tagits bort, men attityderna och okunskapen kvarstår. Vi må vara friska och ha samma rättigheter som alla andra, men pga trångsynthet och ovilja att förstå, krymper våra livsutrymmen.

Precis som vid friskförklarandet av homosexuella, tar det tid innan attityderna förändras. Vi ligger dock 30 år efter dem. Frågan är om vi kommer kunna uppnå samma öppenhet och acceptans som de, och hur lång tid det i så fall kommer ta.

Hur kan vi gå vidare? Genom synliggörande och kunskapsspridning! Vi behöver vara orädda och visa världen vilka vi faktiskt är. Du som kanske inte är utövare, när du ser blåmärken på en vän, kollega eller bekant så fråga förbehållslöst och var mottaglig för svaret du får. Genom dubbelriktad öppenhet slår vi hål på fördomar.