Lite väl privat kanske...
Eftersom jag helt plötsligt blivit en väldigt tillgänglig person, får jag en del kommentarer på sociala medier, och jag undrar lite över var de kommer ifrån ibland. Jag är inte den som brukar skriva så mycket om mig privat, men idag gör jag ett undantag. Så vill du inte läsa om mina innersta och tyngsta känslor och tankar, stanna här. Ni andra får gärna följa med ner på djupet en stund.
Jag har den senaste tiden visserligen fått mycket positiva tillrop och bekräftelse på att det jag gör med mitt arbete med boken och med RFSM känns så värt. Men sen kommer de där... de som inte kan hantera det som är annorlunda, eller som har gjort sig en bild av vem jag är. De som säger att jag är sjuk, störd, äcklig, bara tänker på sex, är antifeminist med mera. De där som anser att BDSM är fullt, eller något man själv väljer. Och det gör ont. För det här är inget jag valt. Det här är den jag är, och alltid har varit. Precis som många andra BDSM-utövare har jag vetat sedan barnsben vad som är eggande och spännande, vad som tänder mig, vad som gör att jag tycker en person blir intressant. Jag har också vetat att jag är annorlunda och att det här inte är något man kan eller bör prata om. Och hur pratar man egentligen om att man vet att ens sexuella fantasier är annorlunda, när man knappt ens kommit in i puberteten? När allt man lärt sig om parbildning, sex och kärlek kommer från en romantiserad bild på tv, där man och kvinna lever tillsammans och sex är något man gör under täcket när man släckt lampan på kvällen? Och vem skulle jag enegtligen ha pratat med?
Eftersom det inte fanns någon att prata med, visste jag inte vilka fallgropar som fanns när jag började söka partner vid rätt unga år. Det blev män som var äldre, som hade mer erfarenhet, och som gav blanka fan i allt vad SSC var. Samtycke var inte direkt högst på agendan varken hos dem eller mig (för som undergiven ska man väl bara ta allt?).
Att få känna sig normal... det har liksom aldrig hänt. Ta det inte fel, jag är full av acceptans inför min egen sexuella läggning idag (jag är switch med dragning åt undergiven), och lever ihop med en som också förstår och respekterar mig för den jag är. Men när man växt upp med tanken om att man är fel, så tar det hårt när man får det kastat i ansiktet, även när man är vuxen.
Det sägs att det i dagsläget inte finns särskilt många som behöver kämpa för lika rättigheter, men vi BDSM-utövare går fortfarande inte under diskrimineringslagen, vi får fortfarande försvara vår sexualitet i vårdnadstvister och vid arbetsplatsmobbning, i kommentarfält och i verkliga livet. Många gånger görs vi helt osynliga, och det är nästa värre.
Det här var anledningen till att vi började skriva boken. Att ingen ska behöva växa upp och känna sig fel eller äcklig. Jag vet också att en bok inte kommer hjälpa, men det är en början. Nu måste vi samtala och bygga broar, kräva förståelse och lagstiftning. Det har gjorts för andra förr, nu är det vår tur.
